Konsumenterna avgör hur och var deras mat produceras nu och i framtiden. De österbottniska bönderna satsar hårt för att hålla sig konkurrenskraftiga.
Coronakrisen visade i våras på ett skrämmande tydligt sätt hur viktigt det är med inhemsk matproduktion. Alla sprang till butiken på samma gång och köpte slut på de bästa varorna på hyllorna.
– Den här gången var det corona och köpskedet pågick inte så länge, men tänk om vi nästa gång stänger gränserna på riktigt, säger Zacharias Ahlvik, mjölkproducent i Pedersöre.
Tillsammans med brodern Jeremias och fadern Bror driver de Ahlvik gård, ett bolag med en ny mjölkgård med rum för 180 kor. Mjölkgården är en stor satsning, innan dess hade familjen en mindre ladugård med 39 bås, som nu är fyllda med ungdjur.
Stora investeringar krävs
För att få ekonomi i produktionen har utvecklingen i Finland gått mot större gårdar. I sammanhanget är det ändå bra att påminna sig om att till och med de största gårdarna här är små ur ett internationellt perspektiv.
Ahlviks nya gård kommer att ha kapacitet att producera 2,4 miljoner liter mjölk årligen. Den växande gården, som i skrivande stund inrymmer 110 kor, är i sig en investering på mera än två miljoner euro.
– Gården är en stor investering för oss men den behövdes, inte minst eftersom det blev flera familjemedlemmar involverade i verksamheten, säger Jeremias Ahlvik.
Högteknologiska bönder
En stor del av investeringarna i mjölkbranschen riktas till ny teknologi. Allt mellan ventilation, belysning och mjölkning är automatiserat.
– Tekniken övervakar och kan ibland upptäcka fel innan ögat, säger Zacharias Ahlvik.
Tekniken övervakar och kan ibland upptäcka fel innan ögat.
Henrik Pott, grisproducent i Pensala i Nykarleby, driver också en gård som satsar i ny teknologi. Nyligen har deras gård, Westerbacka, byggt en värmecentral som värmer svinhuset och torkar spannmål samtidigt. Förutom ekonomiskt är det en miljögärning eftersom det minskar förbrukningen av lätt brännolja som man värmt med tidigare.
Starkare tillsammans
Henrik Pott säger att det är en tumregel att försöka dubbla produktionen var tionde år för att klara konkurrensen och få stordriftsfördelar. Riktigt den takten har Westerbacka-gården inte haft eftersom marknaden hållit tillbaka satsningarna. Däremot har man satsat i och insett styrkan med samarbeten.
Sonen Sebastian Pott, som kommer att ta över gården, har som bäst fullt upp med att starta ett suggstall (smågrisstall) i Hirvlax, därifrån grisarna kan komma. Det arbetet görs i samarbete med en handfull andra gårdar.
– Det är stora investeringar och det är lättare att genomföra och få finansiering om man är flera som delar på risken, säger Henrik Pott.
Samma gäller potatisen
Potatisproducenterna i Kristinestadsregionen har också insett styrkan i att jobba tillsammans. Kring millennieskiftet gick tio jordbrukare med egna gårdspackerier ihop och skapade ett gemensamt packeri.
– Vi behövde alla göra något, det var dyrt och irrationellt att syssla med packeri på gårdsnivå, säger Per-Erik Englund, potatisproducent i Dagsmark.
Flera av gårdarna har i dag genomfört generationsskiften och packeriet, som heter Andelslaget Oskus Potatisland, har nu åtta delägare.
Per-Erik Englund och frun Susann Englund närmar sig också ett generationsskifte. Paret kom igång med sin gård, som ligger 300 meter från packeriet, år 1993. Sedan starten har arealen de odlar potatis på fördubblats, och uppgår nu till 50-60 hektar.
– På ett år kan det bli ungefär 1500 ton potatis, inräknat utsäde och tidiga sorter, säger Per-Erik Englund.
På ett år kan det bli ungefär 1500 ton potatis.
– Men skörden kan variera mycket, plus minus 20 procent, beroende på till exempel väder, säger han.
En livsstil
Susann Englund kommer själv från en jordbrukarfamilj. Hon säger att det är en livsstil man väljer och något hon inte skulle vilja byta bort.
Att det är just potatis de satsat på beror till exempel på att jordmånen i området lämpar sig väl till det.
– Potatis är som vindruvor, de får smak av var de växer, bra jord ger bra smak, säger Susann Englund.
– Det är också en klimatsmart råvara, det går åt väldigt lite vatten jämfört med många andra grödor, säger Per-Erik Englund.
Måste vara effektiva
För att få lönsamhet i produktionen gäller det för alla lantbrukare att noggrant följa med kostnader och hantera saker effektivt och rationellt. Specialisering är ett måste.
– Det är dyra maskiner, dyr utrustning och det gäller att hålla sig till sina grödor för att skapa lönsamhet, säger Per-Erik Englund.
”Konsumenten har nyckeln”
Meira-Pia Lohiluoma, direktör för ProAgria Lantbrukssällskapet, säger att fjolåret tydligt visade att det är otroligt viktigt med lokal produktion.
– Problem i andra delar av världen, när det gällde allt från frön till mediciner, visade tydligt att vi behöver finländsk matproduktion, säger Lohiluoma.
Självförsörjningsgraden i Finland är i dag kring 80 procent för livsmedel. Österbotten utmärker sig positivt genom både bredden i och kvaliteten på det som produceras.
– Lönsamhet är det som våra producenter kämpar mest med, säger Lohiluoma.
– Och det är konsumenterna som har nyckeln till allt, säger hon.
Det är konsumenterna som har nyckeln till allt.
Meira-Pia Lohiluoma önskar att konsumenterna kunde se både den stora och den lokala bilden, vad valet mellan att köpa inhemskt eller utländskt verkligen innebär. Hon framhåller att det handlar om så mycket mera än bara mjölklitern.
– Lokal matproduktion skapar arbetsplatser, det är som ringar på vattnet i allt från logistik till verkstadsjobb och vidareförädling, säger Lohiluoma.
– De österbottniska producenterna gör verkligen ett otroligt fint jobb 365 dagar om året, säger hon.
