KWH-koncernen har genom sin långa historia lyckats hitta möjligheter även under de mest kärva tiderna. Vaasa Insider publicerar i sommar hela boken ”KWH 90 år – Den ständiga förändringen” som ger en unik inblick i hur det gått till att bygga upp verksamheten. Det här är den fjärde delen.
Kapitel 4 – Mirka
Hur Mirka blev teknologiledare på slipmaterial
När Mirka lanserar den dammfria slipningen i början av 2000-talet är det inget mindre än en sensation i branschen. Men precis som många andra stora innovationer är också den dammfria slipningen en lyckosam slump.
En högst vanlig eftermiddag i mitten av 1990-talet får Mirkas vd Kurt Betlehem besök på kontoret av tekniska chefen, som uppmanar vd:n att gå ner till labbet för att se vad som är på gång.
Kurt Betlehem är inte sen att lyda, och när han kommer fram möts han av anställda som är lite uppe i varv.
På Mirkas labb har man nämligen experimenterat med att lämna bort olika beståndsdelar ur slipmaterialet för att få ner tillverkningskostnaderna, och nu tror utvecklarna att de är något intressant på spåret.
Visserligen är lösningen långt ifrån färdig, men den verkar fungera behjälpligt. I förbifarten nämner någon att det inte dammar när man slipar med det nya testmaterialet.
När Kurt Betlehem senare samma kväll kommer hem är hans tankar fortfarande kvar på jobbet. På natten har han svårt att somna eftersom tankarna mal – det där med att materialet inte dammar har etsat sig fast i hans minne. Plötsligt får han ett Heureka-ögonblick:
”Jag insåg att om vi lyckas utveckla ett system för dammfri slipning så är det inget mindre än en revolution. Så länge det har funnits slipmaterial så har dammet varit det stora problemet. Slipdammet gör att slipmaterialet slammar igen och måste bytas och dessutom gör det luften hälsovådlig att andas. Tänk om man kunde få bort dammet!”
Som så ofta när det gäller stora innovationer föds den dammfria slipningen alltså av en lyckosam slump. Visserligen har Mirka länge satsat stort på utveckling, men det övergripande målet har varit att få ner kostnaderna, inte att uppfinna ett revolutionerande nytt sätt att slipa.
Plötsligt får Kurt Betlehem ett Heureka-ögonblick. Tänk om man kunde få bort dammet!
Några år tidigare har de stora tillverkarna börjat byta ut limmet som använts för att fästa slipmaterialet i verktyget mot kardborrematerial.
Mirka är inte sen att imitera idén, men eftersom kardborrematerialet är dyrare än lim börjar företaget samtidigt testa hur man kan minska materialåtgången.
Det är med den målsättningen som utvecklarna kommer på den geniala idén att limma slipkornen direkt på kardborreduken.
Då sparar man ju kostnaderna för pappret som slipkornen i vanliga fall limmas på. Och eftersom kardborrematerialet består av ett nät som är fullt av hål händer något som ingen hade förutsett: dammet sugs in genom hålen när man slipar.
När Kurt Betlehem kommer till jobbet efter den sömnlösa natten förklarar han sin vision för utvecklingsavdelningen, och det räcker inte länge innan alla är lika entusiastiska som vd:n. Därefter är det bara att kavla upp ärmarna och börja jobba.
Någon lätt uppgift är det dessvärre inte. Eftersom trådarna i kardborrematerialet är runda är det svårt att få slipkornen att fästa – det är helt enkelt en mycket liten yta som de ska sitta fast på jämfört med ett traditionellt papper.
Vid millennieskiftet, efter några års intensivt utvecklingsarbete, är det dammfria slipkonceptet slutligen klart att lanseras på marknaden, och det blir genast ett hett samtalsämne i branschen.
Vilket inte är så konstigt då det här är den första stora innovationen inom slipbranschen på årtionden. Kurt berättar att det i början ändå var svårt att övertyga kunderna om systemets förträfflighet.
”För att bevisa att systemet faktiskt fungerade i praktiken hittade våra försäljare på en metod som de använde sig av på mässor. De bad kunderna ta av sig sina mörka kavajer och lägga dem under det roterande slipverktyget. Då kunde kunderna med egna ögon se att kavajerna fortfarande var lika rena då de togs upp från golvet.”
Också om den dammfria slipningen tillkom av en slump, så var den innovativa företagskulturen som produkten uppstod i allt annat än en slump.
Mirka hade redan länge kännetecknats av en kultur där man vågar satsa, investera och testa nytt, samtidigt som man alltid varit bra på att hålla i pengarna.
Redan långt innan teknikjättarna i Silicon Valley hittade på att låta sina anställda göra vad de vill en del av sin arbetstid hade Mirka infört ett liknande system.
De som jobbar på utvecklingsavdelningen har så kallad lektid cirka 20 procent av sin arbetstid. Ledningen har märkt att det får kreativiteten att flöda, vilket förstås i slutändan gynnar företaget.
BANKEN VILLE SÄLJA UT MIRKA
Att Mirka blev en del av KWH-koncernen på 1960-talet berodde på att företaget, som ursprungligen verkade i Helsingfors, sökte nya lokaler. Samtidigt sökte ägaren en köpare till bolaget.
Så kom det sig att Keppo köpte Mirka och att det flyttade till Jeppo, där Mirka fortfarande verkar. Vid den här tidpunkten uppgick antalet anställda till blygsamma nio personer.
Kurt Betlehem började jobba i företaget i 20-årsåldern i mitten av 1960-talet, helt enkelt för att han råkade bo i närheten och blev övertalad att söka jobbet som bokförare.
Detta trots att han visste mycket lite om bokföring, och egentligen hade velat studera på Hanken.
Knappast hade han då kunnat föreställa sig att han skulle ägna hela sitt yrkesliv åt Mirka. Och knappast hade han heller kunnat tänka sig att han skulle sluta som vd för ett globalt bolag med en omsättning på över hundra miljoner euro.
De senare årens framgångar för Mirka står nämligen i stark kontrast till 60- och 70-talen.
”I stort sett hela 1970-talet gick åt till att bygga en ny fabrik och få rätsida på tillverkning och försäljning. I backspegeln är det lätt att se att vi började bygga fabriken med alltför liten kunskap och alltför stor framtidstro. Tanken var att spara pengar och göra allt själv, men det blev förstås dyrare i slutändan eftersom vi gjorde så många misstag på vägen. Det goda som följde av den här pärsen var i alla fall det att vi blev väldigt bra på att leva sparsamt, hitta på egna lösningar och jobba hårt.”
Henrik Höglund, som var koncernchef på KWH vid den här tidpunkten, minns också att det behövdes hård framtidstro för att övertyga folk om att Mirka en dag skulle bli till något:
”På pälsdjurssidan var folk ofta sura över att pengarna de drog in gick till att täcka Mirkas förluster. Den långsiktiga satsning vi hade på Mirka under 1970-talet går emot alla teorier om hur man driver företag. Ett börsbolag som lyder under kvartalsekonomins lagar skulle aldrig göra så här. Att vi ville satsa på Mirka berodde kanske främst på att alternativen var så dåliga – av alla de elva branscher vi på den tiden verkade i var de flesta antingen olönsamma eller hade dåliga framtidsutsikter. Men med facit i hand kan vi se att det var en bra strategi att pumpa in pengar i Mirka. Alla trodde förstås inte på den strategin – jag minns då jag en gång fick rådet av en bank att sälja bort hela företaget.”
Den långsiktiga satsning vi hade på Mirka under 1970-talet går emot alla teorier om hur man driver företag.
Tur var väl det att ägarna inte var intresserade av att sälja, för år 2019 står Mirka för över hälften av KWH-koncernens omsättning.
Det är under 1980-talet som Mirka äntligen börjar göra vinst då man fått rätsida på produktionen och inlett exporten, och efter det har bolaget alltid varit lönsamt.
I och med att den dammfria slipningen lanseras vid millennieskiftet är Mirka inte bara lönsamt utan nu blir företaget dessutom teknologisk branschledare och tredje störst på slipmaterial i hela världen.
INDUSTRISPIONAGE ÄR SVÅRT I JEPPO
Trots att närmare hundra procent av Mirkas produktionen idag går på export så har företaget fortfarande kvar nästan all tillverkning i Finland.
Det enda undantaget är tillverkningen i Italien som tillkom efter att Mirka köpte det italienska bolaget Cafro år 2017. Att det fortfarande lönar sig att ha industriproduktion i Finland beror på att Mirka inte konkurrerar med låga lönekostnader utan snarare med innovationer och teknisk excellens.
Dessutom finns det andra indirekta fördelar med att ha produktionen i hemlandet – det blir helt enkelt svårare för konkurrenterna att syssla med industrispionage och piratkopiering.
Kurt Betlehem minns hur det på 1990-talet plötsligt en dag dök upp en engelsktalande man i Nykarleby som genast väckte folks misstankar.
”Mannen rörde sig på stan och försökte komma till tals med folk. Ganska snart blev det klart att han gärna ville leda in samtalet på Mirka. Folk fattade ganska snabbt vad det var frågan om och informerade oss på Mirka om saken. Därför kunde vi gillra en fälla åt mannen – vi såg till att han fick träffa personer som han trodde skulle ge honom värdefulla uppgifter, men i själva verket matade vi honom med en massa påhittade siffror.”
Att verka på en liten ort gör med andra ord att man får väldigt lojala anställda, och att utomstående med ont uppsåt lätt blir upptäckta.
När Mirka på 2000-talet börjar tillverka slipmaskiner i större skala känns det därför naturligt att förlägga tillverkningen till Finland, just för att undvika riskerna med kopiering.
Det i sin tur har lett till den intressanta situationen att Mirka veterligen är det enda finländska bolaget som exporterar elapparater tillverkade i Finland till Kina.
Slipmaskinerna har idag vuxit sig till en business som omsätter 50 miljoner, och också här har nyckeln till framgången varit nya innovationer.
Genombrottet kom då Mirka hittade på ett sätt att göra verktygen betydligt lättare än förut så att de blev mer ergonomiska och behändigare att använda.
När vi närmar oss 2020 har maskinerna dessutom blivit uppkopplade till nätet vilket ger helt nya möjligheter till mätningar och uppföljning.
KÄNSLAN ÄR DET AVGÖRANDE
När karriären sträcker sig över ett halvsekel och man går från ett obetydligt litet företag på tio personer till ett av världens mest framgångsrika företag i sin bransch – ja, då hinner det hända en hel del på vägen.
När Kurt Betlehem har fattat svåra beslut har han oftast gått på känsla, eftersom det alltid finns ett osäkerhetsmoment inbakat i alla beslut, hur noggranna beräkningar man än gör.
Oftast har känslan lett honom rätt, som när Mirka i början av 90-talet beslöt att satsa på ett för den tiden hypermodernt och helautomatiserat höglager.
Eller när Kurt drev igenom att Mirka skulle ha ett centrallager i Belgien, istället för ett lager i varje land. Det här väckte protester hos dotterbolagen, som tyckte att deras förutsättningar försämrades, men i slutändan visade sig lösningen vara lyckad.
Kurt Betlehem kan blicka tillbaka på flera ögonblick av stora triumfer och framgångar under sin karriär, men det är framförallt två ögonblick han minns som gjort honom extra stolt.
I början av 2000-talet stod Kurt i kön i den lokala K-affären i väntan på att få betala dagens matinköp och råkade då höra en diskussion som utspelade sig längre fram i kön mellan två personer. Den ena personen berättade för den andra att han sökt jobb på Mirka, varpå den andra konstaterade att ”slipper du dit ska du absolut fara”.
För Kurt Betlehem, som varit med redan på den tiden då Mirka inte hade råd att betala bra löner och därför hade notorisk arbetskraftsbrist, var det här ett tecken på att decennier av arbete hade burit frukt och att Mirka nu var en av de högst rankade arbetsgivarna bland lokalbefolkningen.
Det andra stolta ögonblicket utspelar sig långt från den lokala K-affären, nämligen på ett cocktailparty i Paris, där de stora slipmaterialstillverkarna är samlade.
”Partyt ordnades på ett cirkusmuseum där det fanns en gammaldags karusell som man fick åka i. Jag hade satt mig i en båt i karusellen då vd:n för världens ledande slipmaterialtillverkare kommer fram och frågar om han får slå sig ner så att han, som han säger ’för en gångs skull får vara i samma båt som Mirka’. Det här var en konkurrent jag länge sett upp till och som vi hade haft som förebild. Nu förstod jag plötsligt att Mirka hade nått en position där konkurrenten beundrade oss.”
LÄS OCKSÅ: