KWH-koncernen har genom sin långa historia lyckats hitta möjligheter även under de mest kärva tiderna. Vaasa Insider publicerar i sommar hela boken ”KWH 90 år – Den ständiga förändringen” som ger en unik inblick i hur det gått till att bygga upp verksamheten. Det här är den tredje delen.
Kapitel 3 – RÖREN
Hur KWH Pipe gick ihop med konkurrenten
När pälsdjuren är avvecklade är rörtillverkning plötsligt KWH:s huvudbransch. Men säg den glädje som varar för evigt – också på det här området är stora förändringar på kommande.
En dag i september 2012 anländer en delegation på sex personer från Österbotten till det lyxiga advokatkontoret Merilampi i Helsingfors centrum. Då vd Peter Höglund, ekonomidirektör Kjell Antus och deras vapendragare stiger in genom dörren möts de av en armé av jurister och ett tio meter långt konferensbord som är fullastat med juridiska dokument.
Det här är kulmen på en flera år lång process där två tidigare bittra fiender inte bara ska gräva ner stridsyxan utan rentav gå ihop. Ännu för några år sen hade en fusion mellan KWH Pipe och Uponors rörverksamhet låtit som rena fantasier, men om några timmar kommer den att bli verklighet.
Kjell Antus blir lite överväldigad när han ser de stora högarna med papper och inser att det enligt motparten behövs närmare 20 jurister för att slutföra fusionen:
”För oss som inte är ett börsbolag kändes det här byråkratiska sättet att jobba lite främmande. Sammanlagt bestod bakgrundsdokumentationen av hela 11.000 sidor med dokument. Vi hade ett huvudavtal som Peter och Uponors vd skrev på, och därefter skrev jag på några underavtal. Efter det for vi hem, men två jurister från vardera sidan blev kvar på advokatkontoret och fortsatte skriva på pappren hela natten. Hade motparten haft mera affärsfolk på plats hade både signeringen och hela affären antagligen gått smidigare och snabbare, men nu fick vi ta det på juristernas villkor.”
Strax efter mötet på advokatkontoret tillkännages nyheten om att de tidigare blodiga konkurrenterna KWH Pipe och Uponors rörverksamhet slås samman till bolaget Uponor Infra. Förhandlingarna har då pågått i 3–4 år och emellanåt har Kjell Antus och Peter Höglund gett upp hoppet om att det alls ska bli till något.
Två jurister från vardera sidan blev kvar på advokatkontoret och fortsatte skriva på pappren hela natten.
Uponor har hela tiden haft som absolut krav att de vill äga majoriteten av det nybildade bolaget, något som till slut också förverkligas.
Förhandlingarna försvåras också av att Uponor är ett rött skynke för många i KWH Pipes ledning. Saken blir inte mentalt lättare av att KWH Pipe utgör hälften av KWH-koncernens omsättning vid den här tidpunkten.
Men nu är de två parterna alltså äntligen överens och fusionen kan bli av.
För den som följt med rörbranschen under en längre tid kommer nyheten knappast som någon stor överraskning. En utomstående kan däremot lätt fråga sig varför i all världen två konkurrenter besluter sig för att gå ihop.
FINANSKRISEN FÖRSTÖRDE RÖRBRANSCHEN
För att få en förklaring till fusionen är vi tvungna att backa bandet till 2007. Bostadsbubblan spricker i USA och det som kommer att kallas finanskrisen breder ut sig över världen året därpå.
Att kalla finanskrisen den största finansiella kris som drabbat världen sen 1930-talet är antagligen ingen överdrift.
De värsta följderna för vanligt folk avvärjs ändå genom massiva insatser från regeringar och centralbanker världen över. Insatserna är förstås inte gratis och få är de länder som inte får se sin skuldbörda växa.
Många företag och branscher tar sig igenom finanskrisen med skrämselhicka som värsta påföljd, men KWH Pipe drabbas på ett värre sätt.
Bolaget tillverkar nämligen vatten- och avloppsrör, och vem är det som köper sådana produkter? Det är förstås kommuner, alltså just den typen av offentliga instanser som börjar vara skuldsatta upp över öronen och som har kronisk brist på pengar.
Peter Höglund ger ett belysande exempel på hur det ser ut i Vasa där KWH har sitt huvudkontor, drygt tio år efter finanskrisen:
”En väsentlig del av rören i Vasa är från 1915, och det säger sig självt att de borde förnyas. Men eftersom det inte finns pengar så skjuts skulden på framtiden. Likadant ser det ut överallt i Finland och också i resten av världen.”
De facto har rörverksamheten aldrig varit någon riktigt lönsam bransch, åtminstone inte sedan konkurrenterna teknikmässigt hann ikapp KWH på 70-talet.
Det hjälper inte att KWH Pipe under långa tider är marknadsledare – lönsamheten är ändå klen, eftersom köparen är samhället, produkterna är standardiserade och marginalerna följaktligen är små.
Eftersom det inte lönar sig att exportera stora rör utomlands har KWH Pipe gjort etableringar utomlands i sammanlagt femton olika länder.
Två gånger har man försökt etablera sig i Tyskland med dåliga resultat eftersom marknaden domineras av karteller.
Inte heller etableringarna i olika asiatiska länder har gått som på räls, men istället har man lärt sig ett och annat om hur det går när det fuskas med råmaterial av dålig kvalitet, eller hur svårt det är att sälja produkter åt prinsar och tjänstemän i icke-demokratiska länder.
Det är alltså svårt att växa och KWH Pipe är fast i det så kallade middle range-segmentet – för litet för att få ordentliga skalfördelar men ändå för stort och trögt ur ett lokalt perspektiv.
SOM ATT BLI AV MED EN MOLANDE TANDVÄRK
Summa summarum är rör ingen lätt bransch och när finanskrisen slår till blir den ännu svårare då hälften av efterfrågan försvinner.
I ett sådant läge finns det egentligen inte så många alternativ: man kan fortsätta konkurrera med andra företag och se vem som går i konkurs först. Eller så kan man välja att gå ihop med sin konkurrent.
Enligt Peter Höglund är beslutet att fusioneras med Uponor inte särskilt känslosamt, trots att det innebär att hälften av koncernens omsättning plötsligt försvinner ur bokföringen.
”Rören var en business där vi helt enkelt inte kom någon vart. Det var som att gå omkring med en molande tandvärk – man vet att det kommer att göra ont när man går till tandläkaren och därför drar man sig för att göra det. Men förr eller senare är man så klart tvungen att göra det ändå. Jämfört med att lägga ner pälsdjursverksamheten så var det här ändå mycket lättare, och vi förlorade inte heller lika mycket pengar.”
Rören var en business där vi helt enkelt inte kom någon vart. Det var som att gå omkring med molande tandvärk.
Det nya bolaget får namnet Uponor Infra och KWH äger 44,7 procent av det. Den största förändringen blir att hela rörverksamheten försvinner ur KWH-koncernens bokslut, vilket gör att omsättningen plötsligt blir dramatiskt lägre.
Efter att alla tusentals dokument är undertecknade återstår ännu ett nålsöga att komma igenom innan sammanslagningen kan bli verklighet: konkurrensmyndigheterna måste godkänna affären.
Det här är särskilt nervöst eftersom de två konkurrenterna under fusionsförhandlingarna har vänt ut och in på varandra och avslöjat alla sina hemligheter.
Att i det läget inte gå ihop utan fortsätta konkurrera skulle vara minst sagt märkligt.
Men det hela går vägen, och det enda kravet myndigheterna har är att det nya bolaget måste sälja bort några produktionslinjer och produkter till sina konkurrenter, allt för att undvika att Uponor Infra får en alltför stark marknadsställning.
När koncern-vd:n Kjell Antus blickar tillbaka på fusionen fem år senare tycker han att allt sist och slutligen blev bra, också om det är svårt att veta hur ett alternativt scenario hade sett ut.
”Vi är sällan med i joint ventures, eftersom de är svåra att styra och hantera, men i det här fallet tycker jag det har funkat hyfsat. Visst har det varit en del kulturkrockar eftersom Uponor har ett storbolagstänk där rörverksamheten bara är en av många divisioner, medan KWH Pipe hade fungerat mycket självständigt. På sätt och vis valde vi mentalt att lämna rörbranschen då vi gick med på att vara i minoritet i det nya bolaget, men vi har ingen tidtabell för att göra oss av med vårt innehav. Vi ser det helt enkelt som en strategisk placering och förväntar oss en viss avkastning.”
LÄS OCKSÅ: