KWH 90 år – Den ständiga förändringen – DEL II

KWH-koncernen har genom sin långa historia lyckats hitta möjligheter även under de mest kärva tiderna. Vaasa Insider publicerar i sommar hela boken ”KWH 90 år – Den ständiga förändringen” som ger en unik inblick i hur det gått till att bygga upp verksamheten. Det här är den andra delen.

Kapitel 2 – Pälsdjuren

Hur världens största pälsdjursproducent ömsade skinn

År 1987 är KWH ännu världens största producent av pälsskinn, men några år senare har företaget avvecklat hela verksamheten. Svängningen kan låta dramatisk, men att ömsa skinn har alltid varit grunden för KWH:s existens.

”Det här går inte, vi måste lägga ner pälsdjursverksamheten.”

Orden är koncern-vd Henrik Höglunds och han uttalar dem på ett möte i slutet av år 1988. Med på mötet är bland annat den nyanställda controllern Kjell Antus, och Henriks tanke är att Kjell ska vara den som gör största delen av grovjobbet i avvecklingen, tillsammans med affärsgruppschefen Georg Lång.

Lite orolig är Henrik över att Kjell kanske ska tycka att uppdraget är för utmanande och att han därför ska säga upp sig. Men det gör Kjell inte.

”Jag var nyss utexaminerad från Hanken och hade jobbat på KWH i bara några månader. Dessutom var pälsdjurssektorn nära mitt hjärta eftersom jag själv är uppvuxen på en farm. Och så får jag ett sådant här uppdrag på mitt bord! Att KWH skulle sluta producera pälsskinn fanns helt enkelt inte på kartan, så beskedet kom som en stor chock.”

Kjell Antus är inte den enda som blir förvånad över beskedet. Avvecklingen innebär nämligen ingen liten förändring i koncernen struktur – den innebär en helomvändning som ställer allt på ända.

KWH är vid den här tidpunkten världens största pälsdjursproducent, och verksamheten står för en tredjedel av hela koncernens omsättning. Lägg därtill att bolagsledningen identifierar sig starkt med pälsdjur.

Det är alltså helt befogat att fråga sig vad bolagets själ är om pälsdjuren faller bort?

”Om bolagets alla minkhus hade ställts på rad så hade de bildat en 250 kilometer lång mur.”

Förutom själva skinnproduktionen tillverkade Keppo också maskiner för pälsbranschen. På bilden en tidig modell av en farmtruck.

50 ÅR GAMLA ANOR

Inom koncernen har pälsdjuren gamla anor som sträcker sig 50 år tillbaka i tiden. Det hela fick sin början år 1937 när hönsfarmaren Johan Stuns från Vörå föreslog för Emil Höglund att de ska starta en minkfarm tillsammans.

Som den nyfikna entreprenör Emil var, var han genast med på noterna, trots att varken han eller hans blivande affärskompanjon hade någon som helst erfarenhet av branschen.

Minkfarmning var inte heller någon stor näring i Finland under den här tiden. De första åren gick alltså åt till att lära sig branschen genom försök och misstag.

Under åren som följde grundades bolaget Keppo för att bedriva pälsdjursverksamheten.

Trots att branschen från första början visade sig vara synnerligen cyklisk, så går det sammantaget ändå bra för Keppo.

År 1953 kunde bolaget stoltsera med att vara innehavare av Finlands största minkfarm. Drygt tio år senare var bolaget redan världens största pälsdjursproducent.

Som mest producerade Keppo årligen 480 000 minkskinn och 130 000 rävskinn.

En uppfattning om storleken får man genom den här tankeleken: om bolagets alla minkhus hade ställts på rad så hade de bildat en 250 kilometer lång mur.

Det är alltså frågan om en verksamhet av imponerande storlek – varför vill då Henrik Höglund lägga ner den?

Orsaken stavas kort och gott pengar. Utmärkande för pälsdjursbranschen är nämligen att goda och dåliga år avlöser varandra – mycket lönsamma år varvas med förlustår beroende på vad kunderna är beredda att betala för skinnen på de årliga auktionerna.

Kjell Antus har gjort hela sin karriär på KWH. När han började som controller i slutet av 1980-talet var ett av hans första uppdrag att lägga ner pälsdjursverksamheten. År 2017 blev han koncernchef.

I slutet av 1980-talet finns det än en gång ett överutbud av skinn på marknaden. Samtidigt har också en internationell opinion mot pälsdjursuppfödning vuxit sig stark. Lägg ännu därtill att den finska marken är stark, vilket sänker priset på skinnen då de säljs utomlands.

Alla de här faktorerna innebär att 1987 blir ett katastrofalt år för Keppo. Henrik inser att spelet börjar vara förlorat.

”När jag släppte bomben på det där mötet var det inget plötsligt infall, utan något jag hade gått omkring och funderat på i flera år. I mitten av 1970-talet när jag började som vd på Keppo var skinnpriserna också mycket låga och vi gick igenom en liknande kris. Jag kände alltså igen känslan de låga skinnprisen ingav mig, och den var inte trevlig.”

NÄR DET KOSTAR MER ÄN DET SMAKAR

Att producera ett skinn kostar år 1987 mycket mer än vad man får när skinnet säljs, och priset täcker inte ens vad det har kostat att mata minkarna och rävarna. Samtidigt är de fasta kostnaderna höga, eftersom hundratals anställda ska ha sin lön oberoende av priset på skinnen.

Auktionerna där skinnen säljs är som ett gigantiskt lotteri där utgången kan vara precis vad som helst. Oberoende av vilka budgetar ledningen gjort upp så vet Henrik Höglund att de i slutändan alltid är felaktiga:

”Det är klart att det skar i hjärtat att behöva genomföra avvecklingen, men ännu mer högg det i hjärtat att se de ekonomiska siffrorna. Vi förlorade halva det egna kapitalet i samband med pälsdjurskrisen i slutet av 1980-talet, och som lägst var soliditeten 23 procent. Ett par sådana år till och hela koncernen hade kunnat gå i konkurs.”

Efter att ha begrundat saken och bekantat sig med situationen är också controllern Kjell Antus införstådd med att den enda vägen framåt är att lägga ner verksamheten:

”Efter att den första chocken lagt sig tog jag tag i saken och började reda ut siffrorna. Det var inte särskilt svårt att se att en avveckling var det enda vettiga, eftersom hela koncernbokslutet lyste rött. Det är klart att det inte går att driva en verksamhet där ett skinn som kostat 100 mark att producera säljs för 50 mark.”

I efterhand är det lätt att se att det var rätt beslut av KWH att börja avveckla pälsdjursverksamheten redan år 1988, eftersom de svåra åren inom branschen fortsatte i några år till. De flesta farmer försökte rida ut stormen och väntade längre, men 1992 hade redan tre fjärdedelar av alla de finländska farmerna satt lapp på luckan.

EN BIL KOMMER LASTAD MED AKTIER

KWH sköter avvecklingen behärskat under några års tid. För att undvika brakförluster har man lagt skinn för hundra miljoner i frysförvar som säljs ut när priserna under de kommande åren stiger något.

De farmer som KWH inte lägger ner säljs ut till personer inom bolagets ledning för en symbolisk summa på en mark. I gengäld får KWH hälften av eventuella vinster de kommande åren.

Det här visar sig vara en riktig vinn-vinn-lösning. Efter att marken devalveras 1992 blir lönsamheten för farmerna bättre och KWH får igen en del av pengarna.

Ändå är det omöjligt att undvika stora förluster eftersom en del farmer inte går att sälja utan helt enkelt måste läggas ner. Att hitta på ett alternativt användningsändamål för ett avlagt minkhus är svårt, för att inte säga omöjligt.

Farmen i Keppo var stor med en årsproduktion på 100 000 skinn, men farmen i Oravais var ännu dubbelt större. Nere till vänster syns karaktärsbyggnaden på Keppo gård, som numera fungerar som representationsutrymme för KWH-koncernen.

Foderköken i Kimo och Monäs säljs till Raisio-koncernen. Anläggningen i Kimo är hypermodern och hade knappt hunnit tas i bruk av KWH, och nu börjar Raisio tillverka grisfoder i den. (År 2019 är fabriken fortfarande igång, men nu tillverkas där människofoder, närmare bestämt plättar.)

Som vanligt är det Kjell Antus som håller i det praktiska kring försäljningen. I det här fallet betyder det att han får transportera ner aktiebreven till Reso i sin Honda Civic.

”Tillsammans bildade de hundratals aktiebreven en flera meter hög stapel. Jag samlade in breven, tillbringade en natt med att stämpla och skriva under dem, och baxade sedan in dem i bakluckan och baksätet på bilen. När jag hade överlämnat aktierna åt Raisio fick jag en check på 1,5 miljoner mark i betalning, som jag löste in på Meritas kontor i Reso. Jag var 25 år gammal men kände mig som en stor kille då jag fick hålla reda på sådana pengar!”

På en skinnutställning i Helsingfors 1961 fick Keppo pris av minister Ahti Karjalainen (till höger). Från vänster Elis Wickström, farmchef i Petsmo, vd Jukka Tidström och Emil Höglund.

Medan Kjell jobbar som hårdast med avvecklingen infinner sig en liten oro: vad om han till slut kommer att göra sig själv obehövlig? Vad behöver KWH:s pälsdjursdivision en controller till om det varken finns anställda eller farmer kvar?

Oron visar sig vara obefogad. Vad Kjell inte vet i detta skede är att han kommer att vara kvar på KWH ännu 30 år senare. Efter att pälsdjurssektorn är nedlagd får han i uppdrag att börja reda upp KWH Freeze.

Den första januari 2017 har han avancerat så högt det går att komma i KWH:s hierarki: han efterträder då Peter Höglund som vd för koncernen och blir den första utomstående koncern-vd:n någonsin.

Oberoende av vilka budgetar ledningen gör vet man att de i slutändan alltid är felaktiga.

LÄS OCKSÅ:

KWH 90 år – Den ständiga förändringen – DEL I

 

Lämna ett svar