Skribenten är övervakningschef på NTM-centralen i Österbotten.
Jag är övertygad om att jordbruket ända sedan tidernas begynnelse har stått inför utmaningar och jordbrukarens problem har i princip varit de samma som de är idag. Jordbruksföretaget är inte annorlunda än andra företag utan den återkommande problematiken är hur man med minsta möjliga utgift kan få största möjliga vinst.
Det som skiljer jordbruket från många andra företag är det att så många andra blandar sig i hur och vad hen ska göra och även om allt annat lyckas så kan vädret helt eller delvis förstöra skörden årligen.
Jordbruket idag baserar sig på global-, EU- och nationell politik men ska trots det verka på marknadsmässiga grunder och förutsättningar. EU:s landsbygdspolitik baserar sig på 7-åriga programperioder, landets regering byts/väljs vart fjärde år medan återbetalningstiden för en större produktionsinvestering t.ex. ett växthus eller ett djurstall är kanske 20-30 år.
Landsbygdspolitiken har idag litet eller inget att göra med vad marknaden vill ha utan baseras mest på andra värderingar samt tyckanden som åläggs jordbrukaren att förverkliga, tills nästa politik ska förverkligas. Jordbruksföretagaren har precis som alla andra möjligheter att själv och via intresseorganisationer påverka politiken, men eftersom det 2020 fanns drygt 47 000 jordbrukare i Finland och det i EU finns ca 445 milj. invånare som inverkar på vad gården i Österbotten ska göra, förstår man att rösten är ganska svag och reglerna ibland obegripliga.
Jag är rätt säker på att om man frågar mannen på gatan vilken jordbrukarens främsta uppgift är, svarar de flesta ”att producera mat”. Logiskt tänkt så borde det också vara jordbrukets mål varje år men så enkelt är det inte numera. När jag gick i grundskolan på 80-talet kom drygt hälften av mina klasskamrater från hem där minst en förälder livnärde sig inom jord- och skogsbruk, växthusodling eller pälsproduktion.
Idag är jordbrukarbarnet ofta ensamt om att komma från ett sådant hem på sin klass. Ändå är det i framtiden klasskompisarna som kommer ha störst inverkan på vad och hur jordbrukaren ska verka på sitt företag. Troligtvis kommer vi ändå även i framtiden att behöva mat så på så sätt är jordbruket ett säkert yrkesval, men beslutsfattandet flyttar hela tiden längre och längre ifrån det praktiska arbetet.
I mitten av mars publicerade Livsmedelsverket uppgifterna om utbetalade stöd till jordbruket under 2020. Stöden till jordbruket och livsmedelsproduktionen väcker alltid reaktioner hos människorna. Det är inte många som tänker på vart pengarna sist och slutligen tar vägen, för jag kan garantera att de inte lämnar i jordbrukarens ficka.
Jordbruksföretagets inkomst investeras i det egna företaget för att det även i framtiden ska genera en inkomst. Produktionen utvecklas och effektiveras, företaget byggs ut och förstoras, maskiner och byggnader underhålls, tjänster och produktionsinsatser köps, allt detta av samhället som finns utanför den egna gården.
För att erhålla dessa stöd uppfyller jordbrukaren de värderingar som övriga samhället anser vara väsentliga just då. Eftersom staten betalar ut ska det även kontrolleras och det är där jag och mina arbetare kommer in. Vår uppgift är att säkerställa, inom rimliga gränser, att stöden utbetalas korrekt och på rätta grunder, genom att ett urval (i regel 5 %) av gårdarna årligen kontrolleras på ort och ställe.
Vår andra uppgift, som inte är lagstadgad men kanske ändå viktigare, är att se till att jordbrukarna i Österbotten har möjlighet att i stöddjungeln och byråkratin som den medför, bedriva och utveckla sin verksamhet. Detta har vi under hela EU-tiden försökt göra i samförstånd med jordbrukarna genom att vid kontrollerna ge råd om produktionen, reda ut byråkratiska problem och obegripliga stödvillkor samt skola och informera jordbrukarna så att de kan göra välgrundade beslut för den egna gårdens produktion varje år.
På så sätt kan samhället i övrigt njuta av de ypperliga produkter som det lokala jordbruket producerar, medvetna om att detta kommer från en produktion som uppfyller de värderingar jag har. Vi får även njuta av öppna landskap med mångsidiga grödor som odlas med omtanke om den lokala miljön och med en strävan om minimal klimatpåverkan. Det ger även sysselsättning åt lokala tjänsteproducenter, företagare och affärsmän som hjälper jordbrukaren eller lockar turister till vårt område.
Hur skulle landskapet se ut utan jordbruk? Så se er omkring när ni reser i närregionen och följ med hur landskapet förändras med odlingssäsongen, det är ganska fantastiskt sist och slutligen.
LÄS MER: